AidWatch 2015: Bistånd i en osäker framtid

Årets AidWatchrapport "Looking to the future, don´t forget the past - Aid beyond 2015" utvärderar EU:s och medlemsstaternas bistånd. Sverige får kritik för den höga andelen av biståndsbudgeten som används för flyktingmottagandet och lyfter fram att de fattiga inte ska behöva betala för den pågående flyktingkrisen. Bistånd räddar liv och behövs mer än någonsin.

En allt större andel av de pengar som ingår i EU:s samlade bistånd når aldrig arbetet med fattigdomsbekämpning i länder utanför EU. Sverige spenderade 13 procent av 2014 års biståndsbudget och 22 procent av 2015 års biståndsbudget till flyktingmottagandet.

Enligt de budgetförslag som just nu finns för 2016 kommer Sverige att använda 19 procent av biståndsbudgeten för att täcka flyktingkostnader. Det är dock viktigt att tillägga att samtidigt som AidWatchrapporten 2015 gick i tryck, november 2015, överväger den svenska regeringen att kraftigt öka den tidigare föreslagna siffran och avsätta upp till hälften av biståndsbudgeten för att täcka flyktingkostnader.

Svenska civilsamhällesorganisationer vill se en fortsatt human och solidarisk flyktingpolitik, och stöttar budgetökningar för flyktingmottagande för att möta de akuta behoven. Däremot riktar vi kritik mot att regeringen tar biståndspengar för att täcka dessa kostnader. Det behövs mer än någonsin ett generöst bistånd för att bidra till att bekämpa de orättvisor och olika orsaker till att människor flyr från sina hem eller tvingas leva i fattigdom. Vi vet att bistånd räddar liv, stödjer demokratiprocesser och organisationer som kämpar för mänskliga rättigheter runtom i världen.

Även under 2015 och 2016 riskerar flyktingmottagandet i Europa att uppta en allt större del av flera länders biståndsbudgetar. Däremot finns det länder som väljer andra lösningar än urholkning av biståndet för att finansiera flyktingmottagandet. Snittet inom OECD länderna är 3 procent av biståndet för flyktingmottagande. Tyskland använder circa 1 procent av biståndet.

AidWatchrapporten 2015 rekommenderar även Sverige att:

- Redovisa finansiering av klimatåtgärder på ett transparant sätt så att de extra utlovade klimatpengarna som del av våra åtaganden inom FNs klimatavtal blir verklighet och inte tas från innevarande biståndsbudget

- Förbättra översynen av och utveckla tydliga kriterier för att mäta utvecklingsresultat för den del av biståndet som kanaliseras via eller sker i samarbete med den privata sektorn

- Se till att regeringens nya ramverk för biståndet styrs av mottagarnas behov och prioriteringar och att utvärderingar genomförs systematiskt utifrån detta perspektiv.

För mer information, kontakta: Gabrielle Gunneberg, kommunikationssamordnare, CONCORD Sverige, 0763267652

1. AidWatch-rapporten publiceras av CONCORD Europa, en konfederation av civilsamhällesorganisationer inom utveckling och bistånd i samtliga 28 EU-länder. CONCORD Sverige är den svenska nationella plattformen i CONCORD Europa. Följande organisationer har tagit fram analysen av Sveriges bistånd i rapporten: Diakonia, Forum Syd, Union to Union, Plan Sverige, Rädda Barnen, Svenska Afghanistankommittén, Svenska kyrkans internationella arbete, Svenska missionsrådet, We Effect och WWF.

2. År 2005 åtog sig EU att gemensamt (medlemsstater och EU-kommissionen) avsätta 0,7 % av bruttonationalinkomsten (BNI) till bistånd 2015 för att bidra till FN:s millenniemål. Fortfarande är EU-ländernas samlade biståndinsats långt från att uppfylla målet, 2014 gav EU:s medlemsstater endast 0.42% av sitt gemensamma BNI till bistånd.

3. Med urholkning avser AidWatch poster som räknas in i biståndet men som inte innebär reella överföringar av resurser till utvecklingsländer, till exempel inhemska kostnader för studenter från utvecklingsländer, flyktingmottagande, skuldavskrivningar eller räntor på lån till utvecklingsländer.

CONCORD Sverige representerar mer än 50 civilsamhällesorganisationer som arbetar med bistånds- och utvecklingsfrågor. Vårt uppdrag är att bedriva ett gemensamt opinions- och påverkansarbete om Sveriges och EU:s utvecklingspolitik.