Världens fattiga största förlorare i vårbudgeten

Regeringen har beslutat att ta 9,2 miljarder kronor från biståndsbudgeten för att täcka kostnader i samband med flyktingmottagande från Ukraina. Det beskedet kom i vårändringsbudgeten som presenterades idag och innebär att Sverige blir största mottagarland för det egna biståndet. Plattformen CONCORD Sverige kommenterar:

Dagens budgetbesked gör nu Sverige till största mottagarland av det egna biståndet.[1] Med råge tas nu mer pengar ur den svenska biståndsbudgeten till mottagandeverksamhet i Sverige än det sammanlagda biståndet till de tio största samarbetsländerna i svenskt bistånd.[2] Människor i länder som präglas av konflikter, sköra stater och stor fattigdom lämnas nu med sämre förutsättningar för ett värdigt liv. De vet alltför väl att rubriken i finansminister Mikael Dambergs artikel på dagens DN Debatt, ”Det starka samhället ger motståndskraft i krisen”[3],  är sann, då de lever i motsatsen. Ändå gör Sveriges regering plötsliga omprioriteringar där budgeten för de mest utsatta tvingas bära kostnaden. Vi vet också av erfarenhet från 2015 att sådana omprioriteringar, med osäker prognos, leder till en mycket komplicerad och oförutsägbar planeringsprocess som ofelbart leder till en försämring av Sveriges anseende som samarbetsland.

Beslutet om avräkningar har jäktats fram utan tillräckliga prognoser från berörda myndigheter, och utan att ta andra alternativ eller de katastrofala konsekvenserna i beaktande. Med tanke på Riksgäldens senaste prognos om ett oväntat starkt budgetsaldo och ett förväntat budgetöverskott på 139 miljarder kronor behöver Sverige inte välja mellan solidaritet med flyktingar från Ukraina och solidaritet med människor i fattigdom och utsatthet i andra delar av världen. Det blir nu i praktiken de som får betala för flyktingmottagandet i Sverige. genom barn som inte får gå i skolan, kvinnor som inte får skydd från våld och fler människor som inte får mat för dagen.

Internationellt bistånd behövs mer än någonsin

När kris staplas på kris som staplas på ytterligare kriser runt om i världen är det anmärkningsvärt att den svenska regeringens reflex under pågående budgetår är att strypa finansieringen till pågående, samhällsviktiga och ofta bokstavligen livsviktiga verksamheter som bekämpar fattigdom och förtryck i låg- och medelinkomstländer, istället för att se vilka andra möjligheter till finansiering som kan mobiliseras i ett krisläge. FN, Världsbanken, Internationella valutafonden, Världshandelsorganisationen och många biståndsorganisationer har tydligt förmedlat det allvarliga världsläget. Höginkomstländerna, som nästan utan undantag har återhämtat sig ekonomiskt efter pandemin, behöver göra mer, inte mindre, för att stötta utvecklingsländer som inte ens har kommit tillbaka till inkomsterna de hade innan pandemin. Fattigdom och hunger ökar för första gången på decennier. Demokratin går bakåt i fler länder än den går framåt i, och jämställdheten backar globalt. Internationellt bistånd behövs mer än någonsin.

Sveriges ställningstagande handlar inte heller bara om vår egen biståndspolitik, utan får även effekter på andra länders politik. Med dagens besked ger Sverige en signal om att det är legitimt även för andra stater att urholka biståndet. När Sverige ökade sina avräkningar för inhemskt flyktingmottagande på mitten av 2010-talet följde flera andra stora biståndsgivare med i den trenden. Det globala biståndet såg sedan flera år av negativ utveckling, både när det gäller totala summor och när det gällde urholkning av biståndets syften. Det är en trend Sverige borde skämmas för att sätta.